Torsdagen den 30 juli var Anita hos SFI på Katedralskolan i Skara och informerade om hur det är att vara synskadad, och vilka hjälpmedel man har rätt till. Hennes information var mycket bra och viktig. Det här är några av de tankar som eleverna har fått med sig:
Anita visade oss att man måste kämpa för att nå sitt mål. Hon visade oss att det finns många chanser i livet. Till exempel att man kan studera, och nå sitt mål.
Anita sa att hon inte gillar när man pratar över henne, ”kan hon göra så eller så”. Det var nytt för mig, jag visste inte att man inte ska prata om istället för med personen. I aulan frågade några elever läraren om vad Anita kunde eller inte kunde. Det tyckte inte Anita var bra.
Att tvätta kan vara svårt när man inte ser. Anita visade oss ett hjälpmedel, en ”färgmaskin” som berättade vilken färg ett plagg hade.
Andra hjälpmedel var hennes speciella iPhone, keyboarden som hon kopplade till mobilen, och hon hade en käpp.
Några elever prövade Anitas speciella glasögon, som visade hur en synskadad person kan se. Då man tog på sig glasögonen blev man rädd. De första sekunderna var det hemskt. Man var rädd att ramla, och kände stress. Det är tur att man i Sverige får hjälp för att klara sig i samhället.
I Syrien finns skolor för döva och de stumma. De som har en fysisk funktionsnedsättning får inte mycket hjälp. Det är de funktionsnedsattas familjer som måste ta hand om dem. En rullstol kan man hyra från speciella sjukhus, eller köpa själv. Det kostar pengar. Man kan få pengar från staten om man har ett barn med funktionsnedsättning. Om barnet dör, kan man bli återbetalningsskyldig. Många har inte någon rätt till stödperson. Samma sak gäller i många andra av världens länder.
En ambitiös person kan göra allting. Ett funktionshinder innebär inte slutet på livet. Det är inte viktigt att vara förblindad, men det är viktigt att inte få en förblindad insikt.
Kram Anita!
Torsdagen den 30 juli var Anita hos SFI på Katedralskolan i Skara och informerade om hur det är att vara synskadad, och vilka hjälpmedel man har rätt till. Hennes information var mycket bra och viktig. Det här är några av de tankar som eleverna har fått med sig:
Anita visade oss att man måste kämpa för att nå sitt mål. Hon visade oss att det finns många chanser i livet. Till exempel att man kan studera, och nå sitt mål.
Anita sa att hon inte gillar när man pratar över henne, ”kan hon göra så eller så”. Det var nytt för mig, jag visste inte att man inte ska prata om istället för med personen. I aulan frågade några elever läraren om vad Anita kunde eller inte kunde. Det tyckte inte Anita var bra.
Att tvätta kan vara svårt när man inte ser. Anita visade oss ett hjälpmedel, en ”färgmaskin” som berättade vilken färg ett plagg hade.
Andra hjälpmedel var hennes speciella iPhone, keyboarden som hon kopplade till mobilen, och hon hade en käpp.
Några elever prövade Anitas speciella glasögon, som visade hur en synskadad person kan se. Då man tog på sig glasögonen blev man rädd. De första sekunderna var det hemskt. Man var rädd att ramla, och kände stress. Det är tur att man i Sverige får hjälp för att klara sig i samhället.
I Syrien finns skolor för döva och de stumma. De som har en fysisk funktionsnedsättning får inte mycket hjälp. Det är de funktionsnedsattas familjer som måste ta hand om dem. En rullstol kan man hyra från speciella sjukhus, eller köpa själv. Det kostar pengar. Man kan få pengar från staten om man har ett barn med funktionsnedsättning. Om barnet dör, kan man bli återbetalningsskyldig. Många har inte någon rätt till stödperson. Samma sak gäller i många andra av världens länder.
En ambitiös person kan göra allting. Ett funktionshinder innebär inte slutet på livet. Det är inte viktigt att vara förblindad, men det är viktigt att inte få en förblindad insikt.
Kram Anita!